SAMANTHA XLI.

Auroramysteriet.

Kapitel I uti vilket Aurora försvinner.

Som jag tidigare berättat, har Samantha, som är lesbisk, en äkta maka som heter Jolayne Hammersmith, violinsolist. Jolayne är ofta på turné och Samantha i sin tur ofta på resor. Bägge finner arrangemanget bra. De hotas inte av slentrian; de nöter inte på  varandra.  Jag har däremot, så vitt jag minns, inte nämnt att jag, sent om sider, gifte mig. Kvinnan vid min sida heter Alicia, är keramiker och konstnär (oljemålning). 

Genom Jolayne har jag och Samantha fått djupa inblickar i musikvärlden. Deras hem gästas ofta av dirigenter, pianister, sångare m.fl.

Den i särklass originellaste, för att inte säga mest bisarra artisten är kubanskan Aurora Lucia de Cienfuegos. Yma Sumac (1922-2008)  hade ett omfång på 5 oktaver -  motsvarande sextio tangenter på pianoklaviaturen.  Aurora är ett liknande naturfenomen. Hon når nästan de magiska fem oktaverna: Hon har lite besvär med de två högsta tonerna men hon jobbar på dem.

Alltnog: Auroras konserter går till så att  två konsertflyglar och en enorm uppsättning slagverk står på scenen.  Aurora samt två pianister gör entré.  Hennes specialitet är att sjunga stora symfoniska verk, samtidigt som hon trakterar slagverket. Hon kan sjunga Tjajkovskys  "1812", Liszts pianokonsert nr 1,  Mahlers 10:de symfoni o.likn.

Den kvällen då jag, Alicia, Samantha och Jolayne hörde henne, stod Stravinskys "Våroffer" på programmet.  Aurora sjöng ensam det inledande fagottsolot, sedan sjöng hon allt som överhuvudtaget går att sjunga. Hur hon samtidigt klarade slagverksstämman är en gåta. Men det var inte nog.   Våroffer är en balett. Hon dansade på ett flertal ställen där så erfordrades. Bland annat slutet. Där skall en jungfru offras genom att tvingas dansa sig till  döds. Aurora  gjorde detta på ett suveränt sätt. Då dansen och därmed hela baletten var slut, hade hon kastat av sig vartenda plagg och tackade, spritt naken, för applåderna tillsammans med de två pianisterna.

Så gjorde hon sorti men återkom ännu en gång, nu i morgonrock, för att tacka ytterligare. Normalt ger man extranummer, men ingen hade en tanke på att önska något sådant efter denna  prestation i yppersta världsklass.

Aurora gjorde än en gång sorti och var sedan dess spårlöst försvunnen. Hon fanns inte i duschen, inte i omklädningslogen, ingenstans. Ingen hade sett henne lämna konserthuset. Hon tycktes bara ha gått upp i atomer.  En sak att påpeka:  hon hade fått med sig sina kläder.  De, liksom hennes handväska fanns inte i logen.

Emellertid  förekommer det sällan att människor går upp i atomer. På något sätt måste hon antingen ha tagit sig ut själv eller förts bort av kidnappare.   Om det senare gällde, skulle vi väl snart få krav på lösen.  Dock gick dagar och veckor utan att något ultimatum kunde noteras.

Vi träffades alla fyra, en kväll hemma hos Samantha och Jolayne, för att diskutera problemet Aurora.  Eftersom sex veckor gått och inga kidnappare hört av sig, hade vi egentligen endast två hypoteser att gå på. 1/  Hon hade blivit bortförd och mördad.  2/  Hon hade självmant avvikit och hållit sig gömd. 

Eftersom hypotes 1 inte skulle leda någonstädes hän beslöt vi oss för att arbeta enligt hypotes 2. 

Jolayne var den som haft mest att göra med Aurora.  De två kände varandra väldigt väl. Därför lyssnade vi uppmärksamt då Jolayne tog till orda.

"Jag har tänkt över det här i veckor.  Aurora har nämnt ett och annat då och då.  Saker som var för sig verkat bagatellartade men som bildar ett mönster då man lägger ihop pusslet.  Det har jag gjort och jag tror mig ana var hon gömmer sig och varför."

Här blev jag tvungen att äska tystnad. Jag hade fått syn på något som gjorde mig ytterst illa berörd.  Jag gick fram till telefonen och skruvade av mikrofonlocket.  Mycket riktigt. Telefonen var avlyssnad.  Ur min verktygsväska, som jag nästan jämt släpar med mig, tog jag fram en buggsökare och började gå runt i lägenheten. Hittade och oskadliggjorde åtta buggar. Kronan på verket var en spionkamera, placerad i sovrummet och fokuserad på  Samanthas och Jolaynes dubbelsäng.  

Medan jag krossade linsen och slet ut komponenterna kände jag hur raseriet  började sjuda i ådrorna.  Det började gå upp för mig vem eller vilka vi hade att göra med.  Det här skulle inte bli lätt.  Illa nog var att Jolaynes senaste ord -  " tror mig ana var hon gömmer sig."  -  hade läckt ut genom en bugg och nu fanns på ett ljudband någonstans där det absolut inte borde finnas.

Kapitel II  uti vilket vi skrider till verket.

Samantha och jag startade tidigt en morgon för att hinna så långt som möjligt innan biltrafiken tätnat till infarkt.   Resrutten hade Jolayne föreskrivit. Vi memorerade den  noggrant eftersom vi inte ville ha den dokumenterad, vare sig på papper eller i dator.  Det var planlagt vilka motell vi skulle ta in på.  Vid bestämda klockslag skulle Jolayne ringa motellet från någon telefonkiosk på stan.  Hon skulle fråga efter herr och fru Williams.  Detta "gifta par" var alltså jag och Samantha.

Vi hade inte kört långt förrän det stod klart att vi var förföljda.  Bakom oss hade vi en svart Studebaker Avanti med svarta rutor genom vilka man kunde se ut men inte in. Samantha, som körde, blev snart irriterad på eskorten och beslöt göra en manöver som jag inte skulle rekommendera andra att försöka sig på.  Styrande med höger hand lyckades hon kränga av sig klänningen och  veva ned sidorutan.  I exakt rätt ögonblick kastade hon ut plagget. Det virvlade genom luften och landade på förföljarnas vindruta. Resultatet lät inte vänta på sig. Studebakern voltade och blev liggande upp och ned på motorvägen.  Chauffören till en bakifrån kommande långtradare gjorde på bråkdelar av en sekund en virtuos gir och undvek med någon millimeters  marginal att krossa även de sista sorgliga resterna av en dyr Studebaker.

Samantha gjorde även hon en häftig gir och så befann vi oss på en avtagsväg som vi inte visste vart den ledde.  Så småningom fick vi göra halt, studera bilkartan och orientera oss.

Vi beslöt att fortsätta vår färd på småvägar. Det går långsammare men är betydligt behagligare än att ösa på i 210 knutar på motorvägen.

Då vi endast hade ett par mil kvar till vårt första motell blev vi medvetna om en helikopter som av någon underlig anledning råkade (?) ha samma väg som vår.  Det var fortfarande eftermiddag och timmar kvar till solnedgången.

Vi kom fram till en liten sjö. Samantha stannade bilen och steg ur, alltjämt naken.  Jag har frågat  henne varför hon sällan eller aldrig bär underkläder. Hon har förklarat att trosor skär in i ljumskvecken och att BH skär in under brösten.

Allt nog  ville hon nu ta en liten simtur för att koppla av från bilkörningen.  Hon steg ut på en brygga och beredde sig att stiga ned längs en liten stege för badande. Hennes nakenhet attraherade helikopterföraren så att han blev vårdslös. För att få en så god bild som möjligt av grannlåten kom han att fumla med spakarna.  Helikoptern  fick slagsida. Ett rotorblad kom i vattnet och lossnade.  Så låg farkosten drivande på vattnet, manöveroduglig.

Samantha grep en livboj till vilken hörde en lång lina. Hon hoppade i, simmade fram till helikoptern, fäste linan, tog livbojen om halsen och simmade mot land, bogserande sin tunga last.

Då hon nått bryggan och förtöjt helikoptern, kunde besättningen på två man stiga iland.  Man skulle nu förväntat något tecken på tacksamhet men de båda männen sprang från platsen utan ett ord. Jag försökte springa i fatt men en av männen sköt varningsskott. I samma ögonblick utbröt brand inne i kabinen. Den var med största sannolikhet anlagd.  Troligen skulle dokumentation av något slag förstöras.

Nu rådde inte längre några tvivel om att vi hade inflytelserika och resursstarka förföljare att räkna med.  Inga små butikssnattare. 

Det hela verkade groteskt, för att inte säga vansinnigt.  Hade det att göra med Aurora?  Hur hade denna uppburna världsartist hamnat i sådant blåsväder?  Eller hade någon/några helt enkelt förväxlat mig och Samantha med  terrorister från Al Quaida?  Ja, det föreföll omöjligt att ens gissa. 

Kapitel III uti vilket vi möter ytterligare besvärligheter.

Vi  nådde det första motellet på vår färdlista. Skrev in oss som mr and mrs Williams.  Intill motellet fanns en biltvätt med självservice. Jag körde in, hissade upp bilen och tog en titt på underredet.  Jaha, det var vad man kunde väntat. En sändare som kunde spåras via satellit och ange vår position på två meter när.

Försiktigt lossade jag sändaren. Längre bort i hallen stod en polisbil upphissad. En röd lapp förkunnade:  "Klar för avhämtning". Snabbt som ögat fäste jag sändaren under polisbilen.

Jolayne ringde från en telefonkiosk i Denver, Colorado.  Det mesta var i sin ordning men hon hade en obehaglig känsla av att på något vis vara observerad.  Vi enades om att hålla kontakt.

Turistsäsongen hade inte börjar riktigt ännu så motellet var obelagt med undantag för "paret Williams" och  en man i fyrtioårsåldern med en gosse på ungefär tolv år, troligen sonen.

Natten blev lugn.  Samantha och jag är numer så vana vid varandra att vi kan duscha tillsammans, samt dela rum och dubbelsäng  fullständigt obesvärat. Vi är helt enkelt goda kamrater,  var och en gift på sitt håll.  Våra partners vet allt om oss och ingen har antydan till svartsjuka. Ingen har heller ringaste anledning till något sådant.

Följande morgon fortsatte vi vår färd sedan jag kontrollerat att polisen hämtat sin  nyservade bil.

Efter ett par timmar  nådde  vi en liten restaurant,   kombinerad med bensinstation och enklare bilservice.  Vi gjorde halt och gick in. Stället var rent och trivsamt så vi beslöt äta lunch.  Vi serverades av en rödhårig irländska, klädd som ett franskt hembiträde. Hon presenterade sig som "Cornelia" och  satte fram ägg och bacon, juice, rostat bröd med ost och  marmelad.  En utsökt lunch.  Samantha lämnade sitt visitkort och önskade Cornelia välkommen till The Samantha Talk Show frampå höstkanten.

Vi tog plats i bilen och startade en ny etapp. Jag skulle köra de närmaste timmarna medan Samantha läste kartor.

Jag fick en obehaglig känsla av att något var synnerligen fel och den var inte obefogad. Samantha hade plötsligt en pistolmynning i nacken.  En mycket barsk röst befallde: "OK -  nu har ni lekt färdigt. Tala om vart ni är på väg och dröj inte med svaret.  Och ni, min herre vid ratten,  tänk inte ens på att försöka spela James Bond.  Jag vägrar tro att ni är lika djävla dum som ni ser ut. Fortsätt köra."

Samantha hade intet annat val än att ta fram mobilen och ringa Jolayne.  Då denna svarade öppnade Samantha samtalet: "Hej Jolly Baby, det är jag Manthy Baby!"   Jag hajade till. Ingen av dem hade någonsin tilltalat sin maka på det sättet.  Jolly begrep också genast att något var på tok och uppgav en felaktig adress, inte långt från den rätta men likväl fel.

Samantha stoppade mobilen tillbaka i handväskan. Den senare placerade hon mellan höger dörr och säte.  Då vi kommit en bra bit in i öknen, kommenderade vår kidnappare urstigning. Då Samantha öppnade högerdörren, gled hennes handväska ned i sanden.  Men en snabb och snärtig spark skickade hon in den under bilen.

Mannen kommenderade nu "Klänning av!"  tog hand om plagget, satte sig vid ratten och körde.  Vi stod nu alltså i öknen, hjälplösa, Samantha naken  Långt bort försvann vår bil i ett moln av sand.

Kapitel IV uti vilket det ljusnar på några punkter.

En ljuspunkt i eländet: Samantha hade sin handväska.  Och sin mobiltelefon.  Vi började gå i den riktning vi skulle kört om vi haft bilen. Under tiden funderade vi på vem Samantha skulle kunna ringa.

Efter en evighet hörde vi motorljud  bakifrån. En långtradare.  Vi viftade frenetiskt och den stannade. Föraren var en man i 60-årsåldern,  liten och satt, jovialisk och vänlig.  Vi fick sitta upp bredvid honom. Förarhytten rymde gott tre personer.  Vi berättade i korthet hur vi hamnat där vi hittades.

Mannen, som hette Stan,  frågade om vi visste vad för gods han transporterade.  Nej givetvis inte.   Jo, lite av varje, bland annat en stor lår med damplagg, adresserade till ett klädvaruhus i nästa stad. Han stannade fordonet för att Samantha i lugn och ro skulle få prova klänningar.

Vi fortsatte resan under trivsamt samtal. Stan hade haft ett rörligt liv. Varit till sjöss, drivit en fårfarm, sålt radhus,  drivit en restaurant,  varit murarmästare vid kyrkobyggen,  varit verkmästare vid en mekanisk verkstad,  installerat värmepannor ....   Ja, det är ofattbart vad en människa kan hinna med inom knappa fem decennier.

Plötsligt skrek Samantha:  "Vår bil!  Stanna!"  Vi stannade och steg ur. Vår bil hade kört av vägen  men inte voltat. Den var oskadd. Det var däremot inte vår kidnappare. 

Samantha är inte legitimerad sjuksköterska men hon har gått en del kurser i första hjälpen.  Minns inte om jag nämnt att kidnapparen var rejält fet. Nu hade han fått en hjärtinfarkt. Ansiktet var blekt som ett lakan och svetten dröp från pannan.  Vi hjälptes åt att lägga honom bekvämt i bilens baksäte.  Samantha gav honom Saridon, en smärtstillande tablett. Vi tog farväl av Stan, Samantha gav honom en av sina absolut blötaste pussar samt en kram som skulle tagit andan ur en grizzlybjörn.  Vi satte full fart mot närmaste lasarett.

Mannen, av Samantha redan döpt till "Fatty", var tidvis medvetslös. Därför kunde vi gå igenom hans plånbok.  Hundratals dollar. Kreditkort. Och här kom det: Legitimation. George P Hornblower. 56 år. Anställd på CIA.  Kaptens grad.  Ja, då visste vi alltså vilka vi hade att göra med.

Så hade åtminstone några pusselbitar kommit på plats. CIA jagar en kubanska. Kubanskan är alltså spion. Men vilket land har möjligheter att utbilda en världsartist för att göra den till spion?  Det Aurora kan, har kostat 10-12 års hård utbildning. Aurora älskar sitt yrke. Hon övar 4-5 timmar dagligen.  Skulle hon vara spion?  Nej, det hade jag ytterst svårt att tänka mig.

Jag kom att erinra mig Mata Hari,  en oförarglig och politiskt  oerfaren nakendansös som 1917 avrättades genom arkebusering -  dömd som spion av samma franska "rättsväsende" som 23 år tidigare dömt Alfred Dreyfus. 

Är alla dansöser spioner?  Motfråga:   Är alla säkerhetstjänster styrda av tunnelseende paranoiker? 

Nå, det fanns inte tid att fundera mer. Vi anlände till lasarettet och ordnade så att Fatty några minuter senare låg på IVA med dropp och EKG. 

Vi var nu så pass omtumlade och slut efter hijacking och ökenvandring att vi beslöt  vila ut ett par dagar i staden.  Samantha skulle få gå på shoppingrond och sedan skulle vi äta på någon lyxigare restaurant.  Vi fick faktiskt två dagar i fullständig vila.

Innan vi drog vidare, besökte vi Fatty. Han hade nu återhämtat sig så pass att han kunde tala lite. "Ja, fru Weaver-Hammersmith,  med er klänning kvaddade ni vår vackra Studebaker  à  $600.000. Utan klänning kvaddade ni vår helikopter á $3.500.000.  Jag blir tvungen att motvilligt beundra er. Ni är en satans god fighter och ni visade prov på extremt gott sportsmanship när ni räddade mitt liv.

Det finns saker ni bör veta om Aurora Lucia de Cienfuegos.  Hon har varit älskarinna åt  Major-general  Richard G Tomlinson vid Pentagon. Ja, ni förstår resten -  kubanska och älskarinna i de inre kretsarna av försvarshögkvarteret."

Jodå. Vi förstod.  Vi förstod alldeles förbannat bra.  Vi tog farväl av Fatty och skildes som goda fiender.  Samantha önskade honom god konvalescens samt välkommen till sin talk-show  senare på hösten.

Nu hade vi intet annat att göra än fortsätta direkt till målet. Jolayne hade öppnat sista luckan i adventskalendern. 

Kapitel V.  "Gå i kloster Ofelia!"

Vi nådde, på eftermiddagen, fram till Juditsystrarnas nunnekloster som låg mycket nära mexikanska gränsen.  Vi anmälde oss vid en reception innanför porten. Bad att få träffa priorinnan. Så fördes vi genom korridorer till överste nunnans kontor.  Hon visade sig vara en ytterst behaglig dam med en djup kulturell bildning och världsvana manér. Hennes namn var Syster  Barbra.

Vi fick ett långt och givande samtal med denna märkliga kvinna. Då vi fått vårt ärende framlagt och beviljat, tog hon oss med till klostrets kapell.  Det var inrett med en prakt som ledde tankarna till barocken.  Änglar, kupidos,  guldornament,  överdådiga textilier, en gigantisk orgel,  troligen köpt från någon större barockkyrka i Tyskland. 

Till vänster om altaret ledde en liten trappa ned till en låst dörr. Den öppnades och vi visades in. Så befann vi oss i en komplicerad labyrint av katakomber.  Här och där fanns celldörrar. De ledde troligen till arbetsrum -  nunnorna präntade fortfarande luxuösa, rikt illuminerade biblar på äkta pergament.

Vi fick titta in i en cell. Där satt en nunna vid ett ritbord. Hon hade en arsenal av gåspennor och horn med bläck i alla färger plus guld, silver och koppar.  Med tysk noggrannhet kopierade hon Hildegards av Bingen samlade kompositioner.

Då vi lämnade cellen och kom ut i katakomben igen,  kände vi en svag doft av ammoniak. Det visade sig att den kom från en cell som var tom så när som på en dörr.  Bakom dörren mynnade en tunnel som kom varifrån?  Jo, den kom från andra sidan gränsen. Genom den tog sig flyktingar in i USA.   Då polisen gjorde razzia, vilket hände ibland,  fick någon av nunnorna brått att skura cellgolvet med ammoniak. Officiellt för att hålla kackelackorna stången, i verkligheten för att bedöva luktorganen på  blodhundarna.  Sålunda upptäcktes aldrig de flyktingar som stod och tryckte inne i tunneln. De kunde nattetid smugglas vidare in i landet.

Vi närmade oss nu en speciell cell. Priorinnan bad oss lägga örat till dörren. Vi gjorde så och hörde någon sjunga det inledande fagottsolot till "Våroffer".  Vi knackade på och steg in tyst och varsamt. I en soffa satt en kvinna och ammade ett spädbarn. Hon sjöng för barnet, de stillsammare snuttarna ur Våroffer. Vi hade hittat Aurora Lucia de Cienfuegos. 

Vi satt länge tysta. Till slut tog Samantha upp en liten bandspelare ur sin handväska.  "Jag spelade in nyheterna tidigare idag. Nu vill jag gärna att ni skall lyssna på en rapport som borde kunna intressera er alla."

Bandspelaren startade: "Från Pentagon meddelas att generalmajoren  Richard G Tomlinson avgått på egen begäran sedan ledningen bedömt honom som opålitlig.  Tomlinson efterlyser nu sin älskarinna,  sångerskan Aurora Lucia de Cienfuegos och deras gemensamma barn, vilket antages ha fötts i lönndom någon av de senaste dagarna. Tomlinson  avser att ingå äktenskap med sångerskan och erkänna barnet som sitt.  Om någon känner till Auroras gömställe, vänligen kontakta etc etc ....."

Det blev helt dödstyst i cellen.  Aurora försökte verka cool men kunde inte hålla tårarna tillbaka.  Syster Barbra gick ned på knä och tackade Skaparen för detta under.

Nu slets dörren upp. In stormade en gammal bekant, mannen med den tolvårige sonen. Han rusade fram till Aurora och lade handen på hennes axel.  Sonen filmade.  Mannen sade:  "Enligt lagen om medborgares rätt att gripa i nödläge, förklarar jag er arresterad för spioneri. Ni har rätt att tiga. Allt ni säger kan komma att vändas mot er i domstolen!"

Meningen hade varit att sonen skulle få föreviga när duktige pappa prisjägaren arresterade en samhällsfarlig storspion.  I stället fick han nu filma när duktige pappa skrattades ut och försvann med svansen mellan benen.

Kapitel VI. Slutet gott allting gott.

Nu skall jag inte skriva någon långrandig epilog. Endast besvara några frågor.  Den som kom in i morgonrock och tackade för applåderna var inte Aurora. Det var en städerska, även hon mörkhyad. Morgonrocken hade kapuschong som skuggade ansiktet. Aurora var då redan på väg bort i en bil som hämtade tvätt från personalrummet. 

Richard Tomlinson hade en god pensionsförsäkring och kunde dra sig tillbaka. Emellertid hade han intet emot mitt förslag då jag bad honom anta en deltidstjänst vid min detektivbyrå. Hans militära bakgrund skulle där kunna bli en ovärderlig tillgång.

Då Richard och Aurora vigdes, spelade Jolayne på bröllopet. Samantha bar den klänning hon fått av Stan. Stan var också närvarande liksom Cornelia, Fatty och Syster Barbra.. 

Fatty kan inte längre jobba på fältet men har fått jobb som konsult på min detektivbyrå. Vi är goda vänner numera.

SLUT.