Okej jag erkänner, det gör gott att berätta
om allt det som gnagt i ens själ,

utan att någon kommer för att ens ord rätta,
utan bara visar att ni vill mig så väl,

jag har börjat undra hur det kommer sig,
att alla mina ex hittar sitt liv,

efter att det tagit slut med mig,
det är som om jag är befläckad med hiv,

de två senaste är fortfarande tillsammans,
med de killar de träffat direkt efter mig,

och all den ömma tilltro jag trodde fanns,
försvann när de sa, försvinn hem till dig,

nu har dessutom Hon fått barn för första gången,
jag är såklart glad för hennes skull,

men trots det så är det falskhet i sången,
tänker jag medans jag super mig full,

varför ska inte jag kunna få vara ledsen,
kunna gråta utan att vara en mes,

varför skall jag inte kunna förvandla ett men,
utan att gråta och skrika mig hes,

är vi inte människor allihopa trots allt,
och tänker främst på oss själva,

vi vill ofta ge men få tillbaks tusenfallt,
och aldrig någonsin vill vi bara va,

nu ska jag försöka avsluta denna självbekännelse,
på ett snyggt och behagligt sätt,

jag hoppas att jag fortfarande har min mammas välsignelse,
och att jag tillslut i alla fall gör någonting rätt.

Sköt om er alla.

@Jonas Månsson