Tänker sitta här och titta rakt ut,
låta mörkret omfamna mej,
låta stjärnors sken försilvra mina tårar.
Låta varje tungt andetag stiga mot det oändliga,
bli en hyllning till Livet självt.
Hade löst biljett till Stockholm,
skulle möta Rebecka och gå på Moderna.
Äta de där pannkakorna med lönnsirap och glass,
på stället du älskade.
Ströva runt i den stad du lärde mig älska,
du pratade poesi och böcker.
Du hade läst de flesta.
Du tog oss barn ut på spännande promenader.
Fyllde våra liv med spänning och upptäktslust.
Mikaela sa alltid att du borde vara
en vis man i Orienten.
Du skrattade och drog en historia från din tid till sjöss.
Ditt hjärta var så stort att däri
kunde tre tusen mexikanska lantarbetare stå raklånga,
med knutna nävar.
Det var så du sa.Vilken metafor...
Nu lyfter jag din mantel, jag skall tjäna ordet,
vara det evigt trogen.
Tack, far, för att du lärde mig älska och att skriva.
Må jag alltid bära ditt namn med kärlek i mitt bröst.
Du min ledstjärna..
Jag din förstfödde.Friköpt.
Du lade grunden. Vi bygger Templet...