Jag gick alltid genom maskhål
vred av motorn i mitt bröst
den som sjöng med konstgjord smärta
med ynklig spöklik röst

Jag hade alla givna svar
om allt, om livets hål
om fallgropar som skapats
genom blod med tråd och nål

Men inget kommer hastigt
när vi fyller våra sår
när vi kravlar över undergång
när ord blir tid, och tiden år

Nu går jag över åldrad stad
med såren i min ficka
med pulsen i min kluvna mun
och hjärtat på en silverbricka

en omväg är så vacker här
längs minnets fyllda spår
som fylls av allt som formar mig
tills sista slaget slår