soldaten stod ensam kvar
hon blickade ner mot sina tomma, svarta, läderkängor
och letade i fickorna
efter

pa-nickel-ånga
slöt hennes omvävnad
vem skulle nu berätta
om

minnen kröp samman i näthinnans
skyddsutrymme, hon knäppte sakta
upp

sakta knäppte hon upp
en knapp i taget
tog hon
av

sig
sin
kostym

hon tvättade sina målade ränder ifrån hyn
med bäcken som rann längs med fåror

och om hon skulle börja sjunka
hade hon ett fartyg redan fullt
men inga åror

skottlossning var inte verklighet
ljusveken vagare än förut

grässtråna gror även i hagel
tänkte hon på
då

skenet fann henne
soldaten som stod ensam kvar
ögonen förljungades i försvar
hon blundade hårt
och tog
tag