mamma jag minns
när vi vandrade genom skogarna
din sjukdom
och träden
löven stammen och barken
den
som höll dig vid liv

mamma jag minns
din arm i min
och livet
som gjorde sig påmint
för aldrig har du känt som då

samvetet
mitt samvete det svarta
höll mig vi kanten
varför grät jag inte
varför sörjde jag inte
varför var känslorna ljusår bort

men mamma
din sjukdom drabbade mig till sist
kom över mig
i fysiskt tillstånd
och samvetet
du var sjuk
jag var svag
allt du hade kvar

mamma jag minns
skogarna
de som höll oss vid liv
samtalen
de ljudlösa viskningarna i vindarna


överlevnaden
i trädens kronor