Och tro inte att hon blandar ihop det, alla gånger när hon slåss och älskar och fyller luckor, gropar och avgrunder med razzmatazz och nyper vänner/lillasystersbarnen och pojkvänner i skinnet eller klämmer manshororna under armen som en accessoar, en väska hon köper för de sista femhundra på kontot och skippar mandelbiskvierna på nyponsoppan (frukost, lunch, middag) för att unna sig, förundra andra, beundra sig i glitter, låta det falla över henne som hårsprayspartiklar i strumpfötterna på toastolen under badrumsskåpets lystervita lampa och tv:n i bakgrunden för hon vill höra röster inte bara uppdämningsmusik som en anledning att släppa loss, drömma och tänka på windsurfarvänner, fejkkokosdoftande surfvax (blankt och matta som baksidan på ett spelkort, spader ess snarare än hjärter Dam) och en gulgrönkladdig Pina Colada i handen åt henne, en kontitent bort, packa väskan, fylla iPoden och titta ut genom ett hål i flygplansskrovet högt över höglandsmolnen, en fönstertittarkuvertstor öppning… allt för en öppning, allt för en repa i väven, en spricka i marken att bungyfa-ah-ah-ah-lla genom och förbi, borrmaskinsånga, jord och fluorescerande män i sina bylsiga kläder och stoppade knän som ser henne landa på båda fötter med bra svikt i benen. Ta-daa!
Och tro inte att det som klirrrar kring hennes handleder natten till lördag är omedelbara ersättare till en vanlig svart Kickshårsnodd för att sätta upp håret som egentligen är för kort och som måste växa sig Pocahontaslångt tills manodepparfrisören behagar ha En Bra Dag och ge henne some of the goodness bland razzmatazz och hämtkaffeväxelpengar, förra årets allergirecept och hennes KitKat-papper på botten i väskan.
För tänderna klapprar som två isbitar i hennes drink som hon bekostat själv för att bli bjuden på de andra, där bland faraonerna i ljuset och skönmyllret, hennes no money/no honey-leende, blink it and you’ll miss it-reklamchanser som kommer och går, öga mot öga eller förfestarsmileys för det är så viktigt att her night out får en OS-invigningsstart med rätt accessoarer och någonting att klämma ihop under armen på väg hem, korta snabba steg eller stå och svalna av i en taxikö och se hettan passera till andra par som ser ut att ha vad som krävs i natt.
Och tro inte att allt razzmatazz ska avskräcka andra för hon har faktiskt en regelbunden dygnsdos av att vara girlylicious/bootylicious med en aptjock sedelbunt i pimpklämma, pingstvänligt leende och kindpussarord som förlorar meningen på vägen, Irlandsgrön fyrklöverlycka i varje handslag och ett vanligt barsnack med äggledarjitterbuggframkallande lyckligt skild/kvalitetssäkrad världsomseglingsman ’han, han, han kan det vara/bli/borde vara/skulle vara om inte…’; stänker på kindema; en öppning, en glimt av vinfärgade dagar i låtsaslivet. Och hon tänker på att det kan bli en hit-and-run (schackspelarhjärna, Seinfeldhumor och Robbie Ws muskelkontroll) som stannar hela helgen och att kylskåpet måste innehålla mer än messmör, fulfil och icke omskakad hostmedicin.
Hennes razzmatazz är plast och pappa säger åt henne att sluta med vad det än är hon tar, men energin finns där och det river som mexikansk punk, cayennepepprade solobeats inuti partyskalet. Febern från augusti kan räcka februari ut och hon ska/måste knarka väntrumsmagasinsskvaller för att avbryta måndagmorgonångesten och tandläkarluften och sluta värma sig hos Kalle Anka-arga typer, star secrets utan scroll lock i hjärnan. Allt plastigt och glasigt, krimskramsigt/rysch-pyschigt too much of everything och genomskinligt razzmatazz hon orkar bara på ett ställe, på botten av ett hav, ett dansgolv som är som en dröm.