Jag tog bussen
till fel sida av stan
där ingen av oss är längre

en plats
som tycktes sluta existera
den dagen
då vi vändes rygg mot rygg

En förvirrad kvinna hälsar på mig
hon är glad
och jag tänker att det passar

det passar in här

Jag ser din gamla balkong
och tjugo år
faller ifrån mina trötta axlar

och jag minns dig
som jag såg dig då
vacker
stark
min hjälte

min mamma

och jag slås
av den bortglömda vetskapen
att jag visst var lycklig då

trots att ingen ville tro mig

Ingen vågade tro
att du kunde göra mig lycklig
jag blev lärd
att vara bitter
över dig
över mig
över det oss
som aldrig skulle kunna bli

och jag förstår
att jag måste förlåta
alla de gånger
som jag fick packa upp min väska igen
för att du aldrig kom

alla de samtal
som aldrig blev av

alla de besök
som du aldrig gjorde

Jag kanske var ensam
men utan tvivel
om att någonstans
saknade du mig

en återförening av oss
som vi var då
utan dig närvarande

Jag går på bussen
på fel sida av stan
där ingen av oss är längre

där minnena ekar
mellan de låga betonghusen
på gårdar
där jag leker än