Löning. Lunchtid. Köpcentrat är fyllt till brädden av jul. Till melodin av Lill-Babs blir jag blir en del av den strida strömm av förväntansfulla människor som tränger sig in genom ingångarna. Inget tycks komma ut därifrån. Här ska man köpa sig en anledning att glömma bort att december igentligen bara är som vilken annan månad som helst. Den här månaden ska vi vara snälla mot varandra och ta hand om varandra, tiden då man inte behöver skämmas för att man unnar sig. Nu är julen här! Med ett stelt leende ger jag pengar till röda korset, räddningsmissionen och fjärdeklassarna som ska på skolresa.

Efter en stunds sökande efter de perfekta julgranskulorna, de billigaste presenterna och en parfym till mig själv går jag mot köpcentrats pub för att använda toaletten. Med försiktighet kliver jag in dunklet. En jul-cd hackar fram ...och låt oss lustiga vara. En man vid baren, klädd i säckiga slitna kläder synar mig när jag kommer in. Han kramar sitt ölglas och ler. Jag låtsas inte om honom, utan ser mig om efter toaletten, hittar den längst in i lokalen. Rummet smalnar av, några spelmaskiner står uppradade där, alla upptagna. Jag får tränga mig bland folket därinne och det kryper i hela mig.  Det luktar illa. Dom luktar illa. En storvuxen man med krycka tar sig mödosamt fram till toalettdörren, brevid står en kvinna med smutsigt hår och väntar. Det går en stund. Jag frågar henne om hon står i kö. Hon skakar på huvudet, med blicken slött riktad mot en av maskinerna. Jag förstår att hon står i en annan kö, den till spelaparaterna.

I min väntan på att få uträtta mitt ärende, studerar jag mannen vid maskinen närmast mig. Skärmen blinkar till. Bonuschangs. Han trycker till och siffror dansar runt på displayen. Han trycker till igen. Tröstpris. Ingen vinst. Han upprepar samma procedur med ett tålamod som förvånar mig. Rörelserna är mekaninska och rutinerade, sedel efter sedel åker in i maskinen. När bonuschangsen blir tröstpris för sjunde gången slår han till maskinen med en hård men behärskad min. Jag blir generad och vänder mig bort. Cd\'n skvalar vidare. It may be winter outsi-iiide, but in my heaaart it\'s spri-iing. Jag vill gå fram till bartendern och be honom att stänga av. Jag vill säga till honom att det är högst opassande. En mans liv håller på att gå åt helvete därborta.

Till slut kommer mannen med kryckan ut och jag kan gå in. Väl ute ur puben tycks folkmassan ha tjocknat och blivigt ogenomtränglig. Vart jag än vänder mig tycks vägen oframkomlig. Jag tar et djupt andetag och försöker gena till en av väggarna, tänker att det måste vara lättare där. En gammal dam går framför mig. Kärringjävel. Hade jag mött henne på spårvagnen hade jag säkert tänkt att hon såg trevlig ut. Jag hade erbjudit henne min sittplats. Jag brukar tänka så om gamla damer. Men nu är hon bara en kärringjävel. Julstämningen är bara julstress och den glada folkmassan en ogenomtränglig gröt av människor som bara är ivägen. På vägen ut försöker jag påminna mig själv att det är jul. Vi ska vara snälla mot varandra och ta hand om varandra. Men december är bara december. En månad som vilken som helst.