Vet egentligen inte hur det gick till

hur allt bara blev insvept i grå dysterhet

hur leendet smet sin kos

och ögonen fick en matt hinna av tomhet

en förstelnad mask

ful som stryk, tilltalande som en betongvägg

Är kanske här, men ändå någon annan stans

fast i de inre rummen

idag skyddad mer än fängslad

Faller inte handlöst mot botten

Faller vaggande och mjukt, som ett ankdun

stilla

sakta

När ensamheten stillar kraven på prestation

finns en frid i att låta vara

att slippa gå upp

att slippa äta

att slippa dricka

slippa finnas där för någon

inte ens mig själv

Vill stanna såhär

i denna fridfulla tystnad

som jag dock vet snart är över...