Jag ser en människa bakom mitt fönster,
säger rödhaken.
Själv bor jag på berget framför,
bland buskarna.
Där hittar jag min föda hela vintern.
Jag ser henne ofta.
Hon kommer fram till fönstret.
Jag tror att hon ser efter mig,
och därför lämnar jag inte mitt berg

När våren börjar grönska,
då kommer min vän
Då är det tid att bygga bo ,
att ruva ägg och mata ungar.
Vem har tid med människor på sommaren?

Men när dagarna blir kortare ,
och nätterna längre,
och så många fåglar flyttar med vindarna
till värmen i fjärran.
Också min vän,
då återvänder jag till mitt berg

En gång följde jag också med de andra
till ett land där natten är varm ,
men inte nu längre.
Jag står på berget vänd mot fönstret,
på nytt ser jag min människa
Hon är grå som så många människor är.
Själv är jag vackert röd.
Jag tror att min människa behöver mej.