Min hand vilade tungt mot hennes bröstkorg. Jag visste inte om någonsin skulle kunna lyfta den. Jag vill inte, handen vägde lika tungt som mitt sinne. Skulle jag verkligen ta hennes liv? Hon hade gett mig njutning för kvällen, skulle jag betala igen genom att ta hennes liv? Jag lyfte huvudet för att se på henne, hon var vacker, så otroligt sårbar. Jag kysste hennes läppar och hon grymtade till, sov fortfarande. Hungern inom mig var inte släckt, hennes kropp hade mer att ge mig. Jag kände hennes hjärta slå allt fortare, den öronbedövande ljudet av att höra hur hennes hjärta pumpade runt blodet i hennes kropp. Mina läppar letade efter hennes bröst, måste vilseleda mig själv, vill inte ta hennes liv. Plötsligt kände jag det, blodet i min mun, det rann nerför min strupe. Kvinnan under mig vaknade och gnydde, hon märkte inget, än.
- Du är så intensiv.
Hon skulle bara veta, hon skulle inte märka något, innan det var försent.
- Jag är trött.
Jag vet min sköna, jag önskar jag kunde göra något åt det. Hon andades inte längre och jag reste mig upp ur sängen. Hennes vackra kropp låg kvar i sängen. Hon var verkligen vacker, klok, hon förtjänade att leva. Men vad kunde vara värre än att släcka en människas ljus? Är det verkligen värre att föra dem tillbaka till en ny värld?
Evigheten är en fruktansvärt lång tid, om den spenderas ensam. Kanske är det lite sällskap som mitt tunga sinne behöver. Kanske är det just den här kvinnan som kan få min evighet att verka mindre fylld av tortyr.
Jag ser ner mot hennes kropp, naken, vacker. Värmen har redan lämnat henne och hon ser stillsam ut. Hon ser ut att ha funnit ro. Jag kan inte förmå mig att göra det, det vore värre att döma henne till denna förbannelse. Förbannelser bärs bäst i ensamhet. Men, evigheten är en lång tid. Vad skiljer henne från alla de andra kvinnor och män jag en gång förlustat mig med? Hon rörde mig som ingen gjort förr. Hon tittade på mig som om jag vore mänsklig, som om hon verkligen ville veta vem jag var, Hon fick mig att känna mig levande, och vad gav jag henne tillbaka? Jag gav inget, jag tog hennes liv. Men jag hade en gåva att ge egentligen. Evigheten var en lång tid att spendera i ensamhet...



© TEK 2005