Finns det något svårare

än att skriva ner en sorg så stor.


När det inte finns ord

som beskriver det brännande innuti

det som svider och så det andra.


Ångesten och att förtränga


och stänga inne det som mest behöver komma ut.


Undrar om syster din mötte dig,


hämtade dig.


Inbillar mig det iallafall.



Får väl vara glad över att haft dig här ett litet tag.


Är den korta stunden, ett helt liv,


värt den smärta som kvar blir.


När den mörkaste natten aldrig mer blir till dag.