inom varje frökapsel sov alla hennes foster
i svepning av längtan och oro,
helt lätt,
deras drömmar borde sprängt ljudvallen
osamlade,
märktes de mest som strävt tyg mot tunn hud
eller en törst

allt hon ägde var en stränglös Stradivarius
och hon snörde sig så hårt,
för minnets skull,
att revbenet punkterade lungan
Döden satt sysslolös
lyssnade inte ens efter ett sista
andetag

det reddes henne ett viloläger av vältummat tvivel och tistel
per automatik
Ingen stannade länge, Han hade glömt hennes namn