Jag försöker med Johnny Flynn men magin är borta.

Jag dricker en öl medan jag famlar ingenvart. Jag öppnar en ny. Och en till, men jag rör mig inte ur fläcken.

Jag måste ta mig dit. Stället där tankarna rinner som kranvatten.

När jag går ut med soporna slår det mig att Lloyd Cole är att lita på. Han kan ta mig dit.

Jag börjar med hiten. Den är alltid att lita på. Perfect skin.

Jag sjunger med.

"I choose my friends only far too well
I'm up on the pavement, they're all down in the cellar"

Bra låt.

"Louise is a girl, I know her well
She's up on the pavement, yes she's a weather girl"

Jag hittar ett sätt att snurra med handen i takt till musiken. Det ser nog inte klokt ut, men ingen ser mig ju ändå.

Så refrängen.

"When she smiles my way
My eyes go out in vain
She's got perfect skin"

Jag tar några danssteg, försöker sen med en Elvispose.

"She's got cheekbones like geometry and eyes like sin
And she's sexually enlightened by cosmopolitan"

Lloyd Cole och Elvis, där har vi något att bygga vidare på. Och så jag någonstans mittemellan.

Vad gör jag där?

"She takes me down to the basement to look at her slides
Of her family life, pretty weird at times
At the age of ten she looked like greta garbo
And I loved her then, but how was she to know that"

Men icke.

Elvis och Lloyd Cole har en hel del gemensamt som det verkar. De försvinner i dimman. De lämnar mig.

Jag var bara i vägen.

Jag står kvar där jag började. Om inte ens Lloyd Cole räcker till, då är det bara att ge upp.

Ikväll är bara en sån kväll.