Jag irrar runt i dimman.
Dimman skapad av väsentligheter.
Och jag hittar inte ut.
Eller kanske är det in jag menar.

I ett töcken av whisky.
Önskar jag att jag kan försvinna.
Suddas ut i periferin.
Och aldrig mer ses till.
Raderas som en skugga som aldrig funnits.

Kan jag det?
Försvinna utan ett spår.
Inte längre finnas till.
För någon särskild.

Tänk om jag inte kunde tänka.
Vilken befrielse att bara vara tom.
Tom och blank som ett vitt pappersark.
Då kan jag välja väg själv.
Skriva min egen historia från början till slut.
Ja tänk.

När jag senare hittar in i dimman.
Har jag för länge sedan glömt vad jag egentligen ville.
Och tar tacksamt emot bedövningen.