Vi dricker snabbkaffe på hans balkong som ligger ganska nära marken. Det är i utkanten av staden. Jag röker cigaretten ner till filtret precis som förut och han tar den ifrån mig, säger lugn nu och kastar vad som är kvar mot grusgången mellan husen. Det är ljust sen kanske timmar tillbaka och det är svalt här. Solen når inte riktigt fram. Jag ville slippa de svettmjuka lakanen och andedräkten sen mot halsen. Vi låg någon stund efteråt och räknade upp platser vi ville se. Jag sa Katmandu, Damaskus, Ulan Bator, men mest för att det känns roligt att säga de orden.

Han började prata om att vandra på en klippig ö någonstans, i Medelhavet kanske och jag svepte en luddig filt om mig och klev upp ur sängen. Jag har bara varit på vanliga ställen som Köpenhamn, Paris, Manchester. Han vill vandra långt, länge och surfa där vågorna är knivskarpa och höga. Hans kropp begär rörelse. Att ha ett motstånd, ett mål. Jag tänker att han är som en vinthund. En gång var jag dansare. Han vill alltid höra mer om det, om hur det känns att stå i en pliè, uppträdde jag någonstans och sådant. Jag skadade mina knän för länge sen och jag tycker det räcker så.

Jag har fortfarande den luddiga filten om mig, mina fötter är nakna. Nagellacket börjar flagna fast det är det dyra märket. Jag blir aldrig brun på sommaren, bara mindre blek. Han lutar sig över balkongräcket och ler. Det är nog meningen jag ska besvara det på något vis. Kaffet är kallt nu. Jag har inte ätit sen morgonen innan. Vi har varit instängda här i eftermiddagssolen, natten som egentligen så här års inte är natt utan ett tillstånd mellan ljus och ljus. Går in för att klä på mig och jag märker att händerna darrar när jag försöker få på mig jeansen. Händerna flyger upp till håret och jag snor ihop det till en svans. Golvtiljorna knakar lätt och han står där och ser på mig.

Han gör en rörelse mot min handled, fångar upp den och vrider utsidan av handen mot sig. Jag känner inte om det gör ont, jag tror inte det. Inget han gör mot min kropp genererar mig smärta.
”Den är vacker,” säger han tyst och släpper taget om min hand och i det ögonblicket är det som om han också släpper taget om mig.

Jag klarar inte värme, platser som andra kallar exotiska, nyansen av hettan min hals får. För det är med vad elden kan göra med en människa som skrämmer mig. Jag är gift med en man som snart kommer hem till innerstadsvåningen, som ställer resväskan på den bäddade sängen och lossar på slipsen och ropar mitt namn.
”Jag åker till Thailand, Vietnam, till vintern, kanske tidigare. Jag och några polare.”
Han går ut i köket och börjar slamra med något där. Vattenkranen, köksskåpen, glas, kylskåpsdörren smäller lätt ett par gånger.
Han reser sig i sin fulla längd och fast vi är lika långa, i alla fall om jag bär klackar, svävar han där uppe, som om han ser andra saker. Hans horisont är större. Jag frågar:
”Mitt äktenskap, gör det dig något? Jag menar... illa?”
”Du är fri, jag är fri.”
Jag tänker att det inte är något riktigt svar. Fyra månader av våra liv med eldsvådor, små och större, märken vi lämnat efter oss på den andras kropp, med naglar, tänder, tungor.

Jag har en tonårstatuering på min skuldra, en fredssymbol. Han rörde vid den som om den var ny och ömtålig. Jag sa:
”Den har suttit där sen jag var 15 och ett halvt, packad på en språkresa i Brighton.”
Han hittade också mina ärr, strök över dem och sa inget. Jag förstod att jag älskade honom då. Jag snubblar över något i hallen innan jag går. Jag ser inte efter. Han står lutad mot dörrkarmen till köket, nyvaken fast han inte är det, rädd fast han låtsas annat. Jag tror jag har nyckeln till honom nu.

Barn cyklar i gångtunneln upp mot stationen. I kiosken med de skrikande löpsedlarna köper jag cigaretter och tittar på barnen igen. Någon gång tidigare bet jag på naglarna och pluggade filosofi och frös hela tiden. Jag satt med händerna om temuggen varje morgon för att liksom suga ut värmen ur keramiken och in i mig. Sen slutar man tänka och gifter sig. Jag lirkar upp mobilen ur handväskan, kollar inkorgen som är tom. Agadir, skriver jag och lägger sen till ett frågetecken. Lydigt släcker jag cigaretten som man ska och går ner till tågen. Jag har tid på mig, jag saknar täckning nere i tunnlarna.