Redan medlem?
Logga in
Skilda Världar 2Den Blå RutschKanan! Det lilla Samhället har förutom, den kompakta tystnaden hos Tanterna på Konsum, ett byalag och en föräldrarägd öppen förskola. Byalaget och förskolan håller till i samma lokaler, det gamla tingshuset från 1800-tal. Dit brukar jag gå ibland med mitt barnbarn. Där är en del föräldrar tysta, en del pratar och en del pratar mycket medan barnen gemytligt leker. En av Tanterna på Konsum brukar komma dit med sitt yngsta barn men hon är tyst med tyngda mungipor. Byalaget, som alla de omkringliggande små byarna också tillhör, hyr Furuboda Folkhögskolas simbassäng, som ligger vid havet efter Hanöbukten, några timmar varannan söndag. Där kommer många från det lilla samhället och de närliggande byarna, föräldrar, barn, mor- och farföräldrar för att bada tillsammans, i de varma bassängerna, som är handikappanpassade. Jag åker ofta dit med mitt treåriga barnbarn och har en glädjefylld, blöt tid. Tanten på Konsum brukar komma med sina två yngsta barn. Hon är alltid tyst. En söndag i mitten av februari, då badet krockar med annat arrangemang, i det lilla samhället, visar det sig att Tanten på Konsum och jag, med andra och lånade barn är ensamma vid badet. Vi klär om i omklädningsrummet. Där är det tät tystnad. Även de tiotal barnen i olika åldrar är tysta. Tanten på Konsum håller till i den större bassängen, med de större barnen. Jag, i den mindre med de mindre barnen. Barnen har släpat ut en del badleksaker från förrådet i bassängen. Vid kortsidan av den stora bassängen, tre meter framför barnbassängen, finns en blå rutschkana. Den är ca två meter hög, ca fyrtio cm meter bred och med ca tjugo cm höga kanter, helt i blå plast. Barnen älskar att åka ner på den och hamna i vattnet med ett stort plask. Tanten på Konsum har en rosa blommig bikini på sig. Hon är satt, korpulent med runt ansikte, lugg och allvarliga nedögon, samt rak nedåtsvängd mun. Hon simmar med sin nioåriga dotter. Jag plaskar med de små barnen i lilla bassängen. Ljuden i simhallen är dämpade. Plötsligt blir det helt tyst. Jag vänder mig om. Tanten på Konsum har klättrat upp i den Blå Rutschkanan. Jag ser henne bakifrån. Hon försöker sätta sig i rutschkanan. Hon är för stor och bred. Hon vrider sig och försöker få ner halva rumpan, med den andra utanför. Det går inte. Hon sitter helt på snedden och håller på att ramla ur. Hon tar tag i ena skinkan och försöker med sin ena hand, pressa ner den. Hon tar både händer till hjälp. Det går inte. Hon sätter sig på mitten med skinkorna på den blå kanten och tar ett stadigt tag om båda skinkorna för att pressa ner dem i rutschkanan. Det går inte. Skinkorna hänger lika mycket utanför som innanför. Hon kravlar sig ner från rutschkanan. Står och tittar på den, går upp igen. I simhallen har en kompakt tystnad inträtt. Barnen bara stirrar. Över hennes dotters ansikte sprids och vrids, ett talande uttryck med talande ögon. Pinsamt värre. Hon vänder bort blicken, svänger huvudet åt andra hållet, medan hon förnärmat, smärtsamt utbrister. ”Men Mamma”. Tanten på Konsum är uppe i den blå rutschkanan igen. Hon krånglar med sin rumpa, viker sina skinkor, stönar och krumbuktar, med baken mot mig, helt borta från omvärlden. Sedan sitter hon stilla hopsjunken, med både skinkorna på kanten och hälften hängande utanför, på varje sida, medan resten skvalpar runt i mitten. Då lägger hon sig ner raklång och glider med skinkorna över kanten, med våldsam fart ner i vattnet. Plums. En kaskad av vatten, som efter en strandad vals magplask. Det går vågor i bassängen. Snart dyker hennes huvud upp i vattenytan. Hon strålar. Ögon lyser och gnistrar och munnen ler. Barnen glor med klotrunda ögon och gapande munnar. Då brister jag. Jag viker mig dubbel av skratt. Barnen tittar och så bubblar skratten ur dem. Tanten på Konsum ler lyckligt. Hon tittar inte på någon. Hör inget. Hon vräker sig upp ur bassängen och går fram till den blå rutschkanan. Hon åker igen och igen och igen. Det bildas ständiga kaskader av vatten, med efterdyningens vågor. Hon är lycklig och alla barn och jag skrattar omättligt med tårfyllda ögon. Några dagar senare kommer jag in på Konsum. Jag ser en bred rumpa, med ett huvud nedkört i köttdisken. Huvudet vrids och hon får syn på mig, Tanten på Konsum. Hennes mun dras till ett leende, med gnistor och bus i. Ögonen glittrar. I ett ansikte med blyghet och silande värme. Våra ögon möts. Jag ler också. Vi säger inget. Vi har en hemlighet. Jag kommer fram till kassan och lutar mig mot vagnen, stående ömsom på en fot, ömsom på den andra, i tålamodets tålmodiga tysta kö och väntan medan den gälla skrikandes Kassörskarösten, i hundra decibel, sirenar ut i tystnaden. Jag tänker stilla; undrar om hon har några hemligheter.
Prosa
(Novell)
av
Berit Robin Lagerholm
Läst 748 gånger och applåderad av 9 personer Publicerad 2009-03-01 16:40 Författaren Berit Robin Lagerholm gick bort 2013. Texterna finns kvar på poeter.se som ett minnesmärke på den avlidnes och/eller de anhörigas begäran. 
|
Nästa text
Föregående
Berit Robin Lagerholm
|
