sa hon

(jag betraktade henne länge, försökte utröna)

glansen i hennes öga återspeglade

(jag visste inte men anade)

vad känner du

(frågade jag när tystnaden ebbat ut)

en känsla kröp längs hennes kind
ner över halsen

(jag avvaktade)

något som liknar tomhet

hennes ord försvann bort som en bris

(men jag kunde ana spåren av dem)

som om de ristats i sten
där endast tiden, vinden och nederbörden
har mandatet att radera

mina ord förblev osagda

de fyllde ingen funktion

(jag höll henne länge tills hon dåsade till)

en liten stund av själslig ro

Vi andades