I torsdags skulle jag och min kamrat följa en kvinna från sitt korttidsboende till vårdcentralen i centrum. Kvinnan var helt ny för oss, så vi hade ingen information utom att hon gick med mänskligt stöd, som det heter. Ut kommer en parant dam, rak i ryggen och nästan skrynkelfri i hyn. Snygg sommarklänning och välfriserad. Hon hade ett bandage på ena kinden, så vi antog att hon skulle lägga om ett litet sår. Damen pratade inte mycket, svarade mest på tilltal, men var artig och kvick i repliken. Då vi kommit fram via färdtjänsttaxi, fick vi sitta och vänta över en halvtimme i väntrummet. Det var då vi började ana att damen var dement, hon frågade hur mycket klockan var, varannan minut. Eftersom vi är vana vid dementa människor så svarade vi snällt varje gång hur tiden var. Vi vet att dementa människor glömmer fort, så samma fråga och svar är ny varje gång för dem. Jag följde med damen in till läkaren och då visade det sig att under bandaget satt en tumör, stor som en mindre vindruva, sårig och otäck. Läkaren svarade på min fråga att jodå, han skulle operera bort den. NU!
Damen låg ner på britsen och ville hålla mig i handen och det kunde jag inte neka henne. Därefter tog doktorn fram ett antal bedövningssprutor. Med dessa skulle kinden bedövas runt om, under och inuti. Vet ni, damen rörde inte en min, det enda jag såg var att hennes pupiller drog ihop sig. Vilken stålkvinna! När doktorn skulle börja skära gick jag ut och en sköterska in. Ungefär femtio minuter satt vi i väntrummet och så öppnades dörren och jag fick gå in till damen. Hon såg lite omtöcknad ut och det var blodigt lite överallt, men vi hjälptes åt så att hon kom upp och fick sitta i en rullstol. Hon var sned i ansiktet efter bedövningen och hade ett sytt snitt som var säkert tre centimeter långt och hoptejpat. Då vi äntligen kom iväg och ut till taxin för hemfärd, behövde jag titta i hennes papper för att få personnumret och såg att det stod 080206! Alltså fyller denna pigga, tuffa kvinna hundra år i februari nästa år! Både jag och min kamrat blev stumma av beundran.
Då vi lämnade henne på boendet, tackade hon oss för att vi följt henne till läkaren och med sin sneda mun kastade hon en slängkyss efter oss då vi gick.

Vi möter makalösa människor i vårat jobb som ledsagare och det är en favör att få göra sällskap med livserfarna människor. Om ungefär ett år går jag själv i pension, undrar hur jag blir i hundraårsåldern...