När jag gick i andra klass på Östermalmsskolan, hade vi en lärarinna som hette Edit. Hon var sträng och rättvis, starkt religiös med grått hår sammandraget i nacken till en hård knut.
Det här var alldeles i början på femtiotalet då jag var runt åtta år, en lite bortskämd flicka utan syskon. Pappa jobbade på drätselkammaren och mamma var hemmafru. Vi bodde nära skolan, men jag kom nästan alltid för sent ändå. Det fanns ju så mycket roligare att göra än att skynda till skolan.
Det som hände då, berättade lärarinnan för mamma flera år senare då de träffades på stan.

På lördagarna hade vi något som kallades ”roliga timmen”, då var det teater eller kanske uppträdande från någon elev som sjöng eller berättade något. Som den teaterapa jag föddes till, var jag ofta framme vid katedern och sjöng eller var med i någon pjäs. Den här lördagen skulle alla barn sjunga en sång som de lärt sig hemma av föräldrarna. Barn efter barn sjöng små söta barnvisor, ”Sov du illa videung”, ”Blåsippan ute i backarna står” och så vidare. När turen kom till mig, så satte jag igång med hög, klar röst att sjunga:

”Skål o botten opp, min lilla rosenknopp,
så länge som vi har en tår i flaskan kvar.
Det det härliga brännvin som har kommit till vårt land,
för att stödja o stärka en darrande hand.
Hjälpa ynglingar små som i bakruset gå,
sätta liv i varendaste kropp, Skål o botten opp!”

Lärarinnan berättade för mamma att hon hade mycket svårt att hålla sig för skratt, trots sin kristna läggning, barnen i klassen fattade inte att det var en konstig barnvisa, de applåderade så snällt efteråt.
Mina föräldrar var inga suputar, men de hade ofta vänner på middagar och då tog de sig en nubbe och sjöng gärna till. Det var sådant jag hörde och lärde mig, visorna sitter kvar i mitt minne än, men där finns massor av andra sånger också.