På somrarna när jag var liten, bodde vi i vår sommarstuga i Björkön, det ligger efter Njurundakusten i södra norrland.
Vi for ut till midsommar, mamma och jag, vi tog en droska, en Volvosugga. Stugan ligger tre mil utanför stan och eftersom vi skulle vara där till hösten, så tog vi med oss alla pelargoner och en massa mat. Pappa kom efter på sin NV Autoped, han skulle åka mellan stan och stugan på vardagarna till jobbet.

Jag har en kusin som heter Inga-Britt, hon är fyra år äldre än jag och bodde i Göteborg. Nästan varje sommar kom hon och flera andra kusiner till stugan för att tillbringa sommarlovet där. Deras mammor, mina mostrar, följde med ibland, men Inga-Britt var så stor att hon fick åka tåg själv.

Det jag ska berätta nu, hände sommaren innan jag skulle börja skolan, jag var alltså sex år, på det sjunde.
Inga-Britt och jag skulle cykla till Brittas, en affär uppe i byn, för att handla bland annat potatis. Eftersom vi då hade bara en cykel, fick jag åka på pakethållaren. Till Brittas gick det som en vind, det var utför. Vi handlade och begav oss hemåt. När uppförsbacken började, så trampade min kusin som sjutton, för att slippa stanna och dra cykeln. Hon vinglade till, potatiskassen tröck mot mitt högra ben, foten med sandal på vreds in i cykelekrarna. Jag skrek och Inga-Britt trampade! Till slut for vi omkull och Inga-Britt såg min fot som nu var en blodig massa. Hon skrek och grät, jag kröp på backen och plockade upp potatisen.
Eftersom vi var nära stugan, så hördes våra vrål och mamma kom springandes. Det blev till att ringa en droska och ilfärd in till närmaste samhälle till doktorn där. Han knipsade av resterna av min lilltå och sydde ihop de andra tårna, gjorde ett vackert paket av hela foten och så fick vi åka tillbaka till stugan.
Jag glömmer aldrig doften av färskt blod, grus och sommarblommor, det sitter kvar i mitt minne för alltid.
Den sommaren fick alla vuxna bära omkring mig, vart jag än skulle och det var på många ställen det!