Jag har nyss läst Aniara
- ett epos på sin tid vida omskrivet
om ett rymdskepp som till Mars skall fara
för att på människor rädda livet
ty jorden är av strålning förödd
och till evakuering är människan nödd

Men det som skulle blivit en färd på rutin
blir istället de resandes ruin
Ty för en asteroid man tvingas göra en gir
så skeppet kommer ur kurs och missar sitt mål
och därför Aniaras öde blir
att färdas i en rymd lik ett svart hål

En narrspegel av oss och vårt sätt att försöka glömma
vår belägenhet och börja trösta oss, dansa och drömma
författaren håller upp mot alla dem som läser
så vi känner igen oss själva i dem som reser
som fångar där inne i farkostens salar
och aldrig ska återse jordens berg och dalar

Till slut, efter tjugofyra års färd
utan hopp om att finna någon ny värld
har alla ombordvarandes liv släckts ut
och den fråga man ställer sig efter läsningens slut
kan inte av någon besvaras:

- Skall människans öde bli som Aniaras?