Jag tror det var under en soffa ja gömde mig första gången.

En brun soffa hemma hos mormor och morfar.
Någon var väldigt arg.
Jag var rädd.

Sprang och kröp inunder, i plysch, så utsliten.
Hur länge har den stått ut med ilskan undrade jag,
liggandes därunder i ett tjockt lager med damm.
Bara dammet och det där lilla krypet jag.

Den ilskan och förbannelsen har funnits ofta. Kring mig.
Inte hos mig, inte i mig. Kring mig.
I mig, bara rädslan.

Jag har gömt mig många gånger.
Senast var i kön till mataffären,
ett fyllo bråkade med kassörskan.

Ilskan, vreden låg i luften.
Jag gömde mig. I dammet.

Det finns ingen besvikelse i det, jag har inga problem att gömma mig.
Jag kan stå för det. Både rädslan och att jag vågar gömma mig.
Har alltid gjort det, stått för att gömma mig.
En stolt gömd!
Det är skönt.