Kunde vi inte bara ha sluta brottats.


Var det någon mening med det?
Vi slängde varandra runt och omkull.
Visserligen njöt jag av vissa mattrullningar, kast och tvära grepp.
Det var tjusigt. Smidigt och kämpande. Vi gav oss inte.



Va tävlade vi om, kärlek eller något för mamma att ha i klippboken? Som minne.
Vann vi, jag eller du?
Och den andra fick ligga på marken besegrad med en fot i ansiktet.




Fanns det en pokal eller ett pris?
Du pratade aldrig om hur många matcher du gjort.
Du gillade bara själva grejen.




Men någonstans så började den där domaren att styra och ställa.
Blåsa i pipan. Ge oss varningar. Flera.
Det blev bara en massa partär hela tiden.
Varför skulle reglerna vara med?




Var det bara för prestigen.
Publikens jubel eller uppmärksamheten.
Skillnaden på besviken förlorare eller lycklig vinnare.




Jag tror nästan allting var uppgjort redan från början.
Det har ju gått långt när ens kompisar börjar tippa om hur det skulle gå.
Det var en på fyra att jag skulle vinna.
Dåliga odds.
Det blev ju bara en massa partär hela tiden.
Nästan som walkover.




Vann du?
Du över mig.





Men jag har tagit av mig linnet nu.
Det ligger i tvätten.





Jag vill inte brottas mer.
Det blev ju bara partär hela tiden.