Det är sovdags igen, jag släcker ljuset och lägger mig jämte min flicka som jag brukar göra. En liten stund ligger vi tysta i gemenskap, sen säger hon:

”Mamma, ibland brukar jag prata med dig i min hjärna.”

Vad säger du då, frågar jag.

”Jag säger: -Hej mamma!”

”Och då svarar du: Hej älskling!, för det brukar du göra”

Sen då, undrar jag.

”Sen frågar du hur det har varit i skolan, och jag berättar att jag har haft matte, och du frågar: Var det svårt? Bla bla bla. Osv.”

Jag låter hennes ord sjunka in under tiden som vi pratar vidare.

Hon gav mig just en guldklimp.

Något som jag vill gömma i mitt hjärta.

Hon berättade för mig att hon hämtar trygghet från mig.

Jag hör ingen skam och skuld.

Och jag vill böja mitt huvud, 

ställa mig på knä, 

och öppna mitt hjärta i tacksamhet.

Låt mig få vara ett skydd.

Låt mig få vara en sköld för alla forna tiders skam och skuld, genererade generation efter generation. 

Låt det ända med mig.