Självklart har jag drömmar, det har alla, men det är inte mer...
Jag förväntar mig inte att de ska bli verklighet.
Är mina drömmar bara en illusion av vad jag tror kommer göra mig lycklig?

För jag kan inte se framtiden, att ta sig genom nuet är svårt nog.
Att ta dagen som den kommer är lite av min filosofi, allt kan hända...

En trygghet i att vara ensam är att den enda variabeln är en själv.
Att ta in en ny person i mitt liv rubbar balansen, du rubbar balansen.
Jag antar att ett försök att stabilisera är att hålla mina tankar för mig själv,
se till att de förblir mina egna.
Så hur mycket jag än vill att du ska bli en del av mig klara jag inte att tappa balansen... inte just nu.
Jag vinglar, ett steg och jag ramlar.
Ett försök är för riskabelt, för osäkert, risken att ramla är för stor.