Vi har sjungit klart

och staplar stolar

på varandra.

När du med

ekorrblick

plötsligt

säger.

Vad tror du på.

Nu har vi sjungit

här tillsammans

i en massa år

så det är på tiden

att du berättar

vad du tror.

Nu vill jag

veta nästa vecka.

Visst skrattar

jag om du berättar

vad du tror.

Så börjar tanken

snurra.

I 18 år har

vi sjungit här

och inte pratat

om vem vi är

eller vad vi tror.

Kanske inte så

konstigt eftersom

jag länge varit

någon som jag inte är.

När jag i den

svarta natten mötte

min egen smärta

och tvingades

till ensamhet.

Blev jag ett

ingenting.

Kunde bara be

ske din vilja.

själv har jag ingen

kvar.

Där mitt i öknen

fann jag någonting.

Ett livets vatten,

ett medvetenhetens

ljus.

Jag måste

leva för mig

själv och inte

utav andra,

Finna mitt

eget sätt,

hitta min plats

i livets väv.

Med nya ögon

ser jag små

mirakler

överallt.

Ser skönheten

i träden fylls

av nådens

ögonblick

och av djup

tacksamhet.

Befrias ifrån

fruktan som förlamar

och bygger murar.

Bestämmer mig för

att återta mig själv.

Kliver ut i

en ny verklighet.

På väg.

Fortfarande

kryper ibland

den gamla

rädslan tillbaka,

vill övermanna

och ta över,

Då får jag

kämpa för

att fylla själen

med det goda,

Byta fokus

åter och åter

igen.

Medvetet

betrakta känslan

som vill låta

andra bestämma

vem jag är

och sedan låta den passera.

Lycka och kärlek

är inget jag

kan äga eller

producera.

Inte heller

vinden, solen

stjärnorna

eller regnet.

Det är

gåvor som

ges att ta

emot.

Kärleken

har mig,

finns i mig.

Fruktan

viker.

Och här

vill jag i

medvetenhet

kämpa för att stanna.

Varligt ta mig fram.

steg för steg och möta

det som livet för i min väg

med ödmjukhet.

Lära mig på vägen.

Viss att någon

bär mig.

Att framtiden

är kvar.

Kanske barfota

barnet nu hittat

sin papperslapp.

Så blir svaret

på din fråga

© Eva Langrath 2009

.