Sorg över

att min pappa inte längre finns
barndom som aldrig kommer åter
ängar jag aldrig mer ska återse
stigar jag aldrig mer ska gå
kojor jag aldrig mer ska bygga
myrar jag aldrig mer ska undvika
sjöar jag aldrig mer ska bada i
barndomens solnedgångar
och soluppgångar

Sorg över

sår som aldrig tycks läka
ärr som aldrig kan döljas
livets drastiska vändningar
drömmar som aldrig slog in
att lyckan är så kortvarig
att inget är beständigt

Sorg över

kärlek som inte får blomstra
kärlek som inte får uttryckas
kärlek som måste undertryckas
kärlek som måste kvävas när
den vill befria och befrias

Sorg över

att jag inte orkar vara stark
att jag envisas med att låtsas vara det
att jag fortfarande bär andras sorg
när jag inte orkar bära min egen
att jag fortfarande lyfter andra
när jag inte orkar resa mig
att jag fortfarande är andras famn
när jag borde vila i någon annans
att jag fortfarande gråter ensam
när jag borde öppna mig

Sorg över

sorgens modlösa tristess
tårarnas aldrig sinande källa
frustrationens ihärdighet
att det fortfarande snöar och
att den jävla isen aldrig smälter