En man vandrar genom skogen. Han letar efter ljus bland träden. Skuggor leker då vinden får träden att dansa och vissla. Solen stiger sakta över den trötta horisonten. Mannen vandrar vidare in i sig själv och faller handlöst in i sin egen skugga. Han är trött på sina egna steg, och han är trött på sin stig. Mannen vandrar vidare in i ett ljus som inte finns. In i ett mörker som inte finns. Han vandrar in och möter sitt själv, men istället för att stanna, så vandrar han vidare, rakt genom sitt själv, och faller handlöst in i tomheten. Tomheten vibrerar. Den vibrerar till hans varande slår an samma ton som varat självt. Ett med alltet vrider han sig sakta runt i en stilla dans. Sen spricker allt: Allt han skapat, alla ord, bilder, och tankar. Och till sist så kan han stanna. Vandraren har kommit hem. Och han blir då varse att detta hem alltid hade funnits: just här och just nu, i honom, likt i allt.