Det slog mig

Att vi dansade aldrig

Ingen dödstango under halvmånen

Inte ens en fyllekåt tryckare till Purple rain

Jag vet att du tyckte jag var lite för lång  och hade för stora fötter

Och ärligt talat rörde du dig inget vidare i klackade dansskor

Men ändå

Det känns aningen tragiskt och märkligt

Man säger att  älska och dansa är samma sak

samma förmåga, samma rytm, samma hetta

Och var de nånting vi gjorde och gjorde för jävla bra

Så var det att älska

Men vi dansade aldrig

Varför dansade vi aldrig?

Det torde varit  sanslöst underbart

Det borde varit en självklarhet

Jag förstår inte varför dessa tankar slår mig nu

Dessa obetydligheter, dessa detaljer av ingenting

Och jag hängs fast i dem

Ett ekorrhjul av tankar, runt och tillbaks igen

Är det ungdomen som vägrar släppa taget,

som vill bevisa sin existens med ett:

"mig bär du alltid med dig oavsett hur gammal du blir"

Men nostalgi är lönlöst och beklämande

Det är bara ett tankarnas skådespel

Men teaterapan i mig spelar så gärna med, i alla fall ibland

Och det är som att jag försöker göra någonting åt dem på något vis

Men de är bara passerade minnen som dröjer kvar som en bärande känsla