När allt blivit för tungt och jag inte orkade mer, räckte Du mig din hand och drog upp mig på fötter igen.

Så många gånger hjälpte Du mig framåt. Många gånger bar Du mig.

Du vann min tillit och min vänskap. Hur jag än kämpade emot, så vann Du även mitt hjärta till slut.

När jag höll mitt hjärta i handen och var i färd med att överlämna det till Dig fick jag det krossat. Ett hjärta är som mest sårbart när det är mitt i en överlämning. Det är då hjärtat är som mest exponerat.

Du plockade upp alla skärvorna. Sakta men säkert började Du pussla ihop mitt hjärta för att jag skulle kunna må bra igen. Du berättade hur mycket jag betydde för Dig och att Du älskade mig. Du sa att du skulle finnas för mig för alltid. Ofta gav Du mig tröst när smärtan kändes oövervinnerlig. Du var min fyr när jag gick förlorad på mitt mörka hav av vansinne.

Sedan fick jag bittert lära mig att Du bara fanns för mig vid vissa tillfällen. Bara hemma hos mig kunde Du finnas för mig. När Du var hos honom eller på jobbet, var jag ensam.

När jag behövde Dig som mest för att kunna återkomma, valde Du att prioritera någon annans sjuka, okontrollerade känslor. Du frågade inte ens hur det fick mig att må.

Mitt hjärta brast igen. Denna gången måste vara den sista, för mitt hjärta kan inte få brista igen. Jag ville så gärna finnas för dig, för alltid. Men jag kan inte riskera mig själv för dig. Inte när dina handlingar säger annat än dina ord. Det är våra handlingar som definierar oss, inte våra ord.

Jag känner hur jag blir sämre och hur det blir svårare och svårare för mig att återvända. Du kan inte rädda mig som det är nu, men du kan såra mig.

Jag önskar dig all lycka och ber dig nu att lämna mig, så att min plågade själ kan få förtvina i mitt hjärtas ogenomträngliga mörker.