Närhelst jag ser en stjärna falla,
vill jag åkalla,
de makter som en stjärna har.
Tänk, att med stjärnestyrka lysa,
aldrig frysa,
när vinden genom kroppen drar.

Ack, herre gud,
då vore lätt att leva.
Att kläs i skrud,
av hand, som klädde Eva
i oskuldsfullhets kreation.

Varhelst jag hör en barnröst skratta,
vill jag få fatta,
den handen, som ska bli en mans.
Den handen är ju aldrig rörd av,
ej förförd av,
förljugenhetens långa dans.

Ack lilla barn,
du får det svårt att leva,
Du kläds i harn,
av hand, som klädde Eva
i oskuldsfullhets kreation.

Men helst vill jag nog åter vara,
ja, bara vara,
ett barn med stjärnljus visdomskraft.
Så underbart att kunna gråta,
och förlåta
den, som var skuld till gråt du haft.

Visst kunde då
vi bättre leva samman
och låta Eva gå
från spott och spe och gamman
i oskuldsfullhets kreation.