Hon satt där rätt sorgsen,
när kvällen var sen,
i bryggdansens vimmel
och månljusets sken.

När paren gick hemåt,
satt hon ensam kvar.
Krögaren Bo såg
hur illa det var.

Han gick ut på golvet
med självsäker gång,
bjöd upp med en bugning
och sjöng så en sång:

Visst är det lite sent, jag vet,
och här finns bara vi.
Jag är väl lite gammal
men kan du låta bli?

Vi dansar ju i månens ljus
så kom och känn dig fri!
Ja, kom med mig och dansa
till månens melodi.

Han famnade midjan
som var den av dun.
Han kanske var farlig
men hon var immun.

För han kunde dansa
och hon flög så lätt.
Han förde så kraftfullt
men tog det så nätt.

Runt månen så lyste
små stjärnor i ring.
Han stannade dansen
och såg sig ikring.

Visst är det lite sent, jag vet,
och här finns bara vi.
Jag är väl lite gammal
men kan du låta bli?

Vi dansar ju i månens ljus
så kom och känn dig fri!
Ja, kom med mig och dansa
till månens melodi.

Han höll hennes huvud
så tätt intill sitt.
Hans ögon var mörka
men skägget var vitt.

Han var för gammal
och hon var för ung.
Men han såg en drottning
och hon såg en kung.

Hon kände hans läppar
hon mötte hans kyss.
Han viskade sakta
som tänkte han tyst

Visst är det lite sent, jag vet,
och här finns bara vi.
Jag är väl lite gammal
men kan du låta bli?

Vi dansar ju i månens ljus
så kom och känn dig fri!
Ja, följ med mig i livet
till månens melodi.