Anledning till detta sakernas tillstånd har jag funderat på ibland. Nej, det är inget stort problem precis så egentligen skulle jag inte behöva skriva denna lilla fundering ens men nu gör jag det ändå.

Jag tror att det beror på själva idén med frälsningen som sådan. En kristen kan ju inte för sitt liv förstå att man inte skulle vilja bli räddad. Men en som jag förstår i sin tur inte själva tanken med att vissa skulle vara utvalda framför andra. Jag är inte utan en gudstro men den innehåller inget utväljande, tvärtom.

Gud, för mig är själva essansen av kärleken och att tro att Gud skulle älska några av oss mer än andra känns som en befängd tanke. För mig är det samma sak som att säga att verklig kärlek skulle vara villkorad. Är det kanske så de kristna uppfostrar sina barn eller? Ja du lilla Stina, jag älskar dig så mycket mer om du.... Så är det naturligtvis inte, vi älskar våra barn helt och fullt oavsett vad de gör.

Äkta kärlek är villkorslös, så enkelt är det.

Och antingen är vi alla redan på väg någon annanstans eller så blir vi inget mer än maskmat när vi dör. Hur det än är och hur det än blir så är det exakt samma för alla, det finns ingen skillnad i om du tror på Jesus eller inte...

Det har Gud sagt till mig!