Idag vid middagen satt vi och pratade om lokalsinne. Jag berättade för min svärson att jag har fruktansvärt dåligt lokalsinne, varvid han förstod var hans fru, min dotter, fått sina dåliga lokalsinnegener ifrån. Han frågade då hur det kunde yttra sig för mig, då beslöt jag mig för att berätta en episod ur mitt gamla ledsagarliv om just detta.
För det mesta brukade vi gå två och två, då vi gick med en äldre eller/och handikappad person, detta på förekommen anledning, men det tar vi en annan gång. Men just den dagen var flera ledsagare sjuka, så jag gick med mannen ensam. Mannen jag skulle ledsaga, skulle bara till frisören en bit längre bort, så det var inga problem. Vi promenerade sakta, då vi hade god tid på oss, men då vi kom fram, var det lunchstängt. Inget att göra, men vi hade trekvart på oss, så tog vi en promenad så länge. Vi gick där och pratade och pratade, det är en intressant man som har gjort mycket i sitt liv, så jag blev helt uppslukad av vårt samtal. Plötsligt upptäckte jag att jag inte visste var vi var! Jag kände inte alls igen mig och jag blev väldigt upprörd. Mannen frågade mig då jag tvärstannade om det var något problem och jag fick då svara att jag gått helt vilse. Han började tokskratta och sa mellan attackerna ”och inte kan jag hjälpa dig heller”! Jag såg det komiska i situationen och fick ett skrattanfall. Där stod vi, mitt i gatan och böjde oss av skratt. Så småningom sa mannen, ”vi börjar röra på oss, så känner du snart igen dig”. Så gjorde vi och rätt som det var kom vi fram bakom huset till frisören. Jag följde mannen in, han fick håret klippt och sedan gick vi hemåt igen, småskrattande mest hela tiden.
Denna episod har mannen berättat för andra ledsagare som kommit till honom, så alla hade väldigt skoj på mötena ett tag. Jag ska kanske tillägga att den blinda mannen och jag, varit ute många gånger sedan dess och alltid haft roligt.