Snälla söta farbror,
Jag kände dig bara i några veckor,ändå känns det så hemskt.Jag visste att det skulle hända ,men inte att det skulle ske så snart. Hela helgen gick jag hos dig och hjälpte med allt du behövde hjälp med. Jag tömde din blodfyllda kateter,jag tvättade dig ren.Jag värmde dina frusna händer och dina iskalla fötter, med mina kokheta händer.Jag pratade med dig,skojade lite med dig,log med dig.Jag matade dig,när du ännu kunde äta.Jag rakade dig när du kände dig för skäggig.Jag tröstade din ledsna fru så många gånger,höll om henne och bara fanns där för er båda.Jag kontaktade läkare och sjuksköterskor och förde din talan och kämpade för din rätt till smärtlindring,rätt till orosdämpande och för medicin mot ditt illamående.Jag höll hinken när du kräktes de sista gångerna,igår kväll.Jag var den första utomstående som kom till dig i morse.Jag blev din och din frus närmsta vän och jag kämpade för er.Bara 30 minuter efter att jag lämnat dig så gick du bort. En knapp timma senare fick jag veta det,av min arbetsledare.Jag försökte hålla allt inom mig men jag kunde inte. Jag började gråta.En av mina arbetskamrater tittade på mig helt kallt och frågade varför!Det var ju bara en gammal människa som dött,tänkte hon nog,som den känslolösa maskin hon är. Men de andra förstod och det kändes bra. Jag gick så för att besöka dig en sista gång.Och prata lite med din fru. Hon blev så tacksam när jag kom,vi hade ju delat flera veckor och speciellt denna helg som kom att bli den sista.Självklart grät hon, och jag föll i gråt igen ,och vi brydde oss inte om att de andra anhöriga satt i soffan och tittade på oss. Sedan gick jag och tittade på dig.Jag kände på dina fötter en sista gång och de kändes varmare nu på nåt vis. Jag tog så din hand en stund och sände dig all värme och kärlek jag kunde uppbåda i tystnad.Jag hjälpte så sjuksköterskan och min arbetskamrat att göra dig fin. Jag fick också gå och fråga din fru hur hon ville göra med vigselringen,om du skulle fortsätta ha den på eller om vi skulle ta av den innan du stelnade helt. Nu är jag lite ledsen att jag inte var där när du drog din sista suck,för det var precis vad du gjorde,fick jag berättat senare.Jag undrar om jag hade kunnat göra något mera,man är ju inte perfekt vet du,även om man har en god vilja och kärleksfulla tankar. Jag tänker på din fru,hur hon låg där bredvid dig den sista natten.Jag tänker på hur du slängde med dina armar oroligt,och hur du ej kunde föra din egen talan längre.Du var dement och dessutom blev din röst så svag så man kunde bara höra enstaka ord eller delar av ord som du försökte säga.Men det var bara två dagar sedan du satt i köket med mig och åt nyponsoppa med grädde,och kex.Du ville hela tiden dela med mig,du tyckte det kändes dumt att du skulle äta medan jag fick sitta där bredvid och bara titta på.. Ja tiden kan verkligen gå fort,men den här dagen kommer jag nog aldrig glömma. Även om det händer då och då att någon avlider så slutar jag aldrig att bry mig om mina "gamlingar".Och varje människa är en individ som sätter avtryck i mig.Några mer,några mindre,men aldrig skulle jag vilja bli som den känslolösa kollegan till mig. Jag ger hellre för mycket än för lite av mitt hjärta,det kostar inget och ger alltsom oftast så mycket mera tillbaka. Jag hoppas du sover gott nu kära söta lilla farbror!