Eftertankens kranka blekhet
griper tag i mig som tänger.
Ömsom iskall, ömsom stekhet
ger den bilder som förvränger.

Vad dumt blev sagt och gjort?
Stämde syftena med talet?
Varför kommer allt så fort?
Jag vill slippa tankekvalet!

Desa tankar är små fän
som knäcker mig i delar
Jag är satt i karantän
där inte något helar.

Denna satans rädsla för att tänka,
rädslan för att be.
Rädslan för att kanske kränka,
rädslan för att inte se.

Och skräcken för att tolkas fel
 som alltid, alltid, alltid följer.
I förtvivlan skriver jag mig hel.
Skriver, döljer. Skriver, döljer.