Bladen faller från mitt träd.
De blir bruna och sköra
snart faller de ner till marken och glöms.

Men starka grenar
står kvar i den hårda blåsten.

Mitt hopp har ej gett vika.
Mot stormar står vi starka.

Vad lever vi för om inte
för att bli ihågkommen av våra kära.

Livet börjar spira igen.
Ge aldrig upp, naturen har
sina cykler, liksom människan.

Naturen och kärleken är skör,
men upplevs igen och igen.