Två år.

730 dagar.

Tiden som jag hade.
Tiden som var min tid.

Tiden med nytapetserade väggar av glädje, kärlek, sorg.
Det var nytt, det var två års fångst.

En flickvän, fina vänner, en tillit.

Jag hade livet.

Två års uppbyggnad.

En stabil bas.

Känslor som hade fixat sig.


Det var två år.

Två jävla år

Två år som folkölen i skogen
Mördade.

Folkpiss som drog in mig
I samma trånga svarta värld.

En värld där den döda väcker sorg
hos de levande.

Gråt, sårande hjärtan, panik.

Men den döde
var ju död.

De grät, ställde sig på knä

Kom tillbaka min vän.

men jag var ju död.

Förluster kom samtidigt som
giftet blommade i mina ådror.

Jag skrev fan på väggen.

Jag var i min värld där en bira aldrig räckte.
Jag ville ju vara
Död.
En levande människa
men med dött inre.

Känslorna gödde strupen som hinkade
Malt för att dö ut.

Tom ficka, sårande människor, fimpar i slattar
var inget hinder.
Jag var ju död.

Det sociala giftet slår ut den snälla, glada, känsliga
människan
till en psykopat med ett enda mål i livet.

Snälla schyssta kan jag ta den sista klunken?