Flickan sitter ensam i skolan, ensam i en blå fåtölj. Bredvid henne ligger det inga skolböcker, där står en prydlig sminkväska istället. Den är rosa med ett vitt litet hjärta i hörnet på den vänstra sidan.

Våren närmar sig men det är fortfarande snö som täcker marken, snö som kyler ner hennes vita tygskor. Snö täcker inte henne, smink täcker henne.

Flickan är varken glad eller ledsen. Hon är ingenting men vill vara någonting. Men vem bestämmer vilket som är vad, tänker hon.

En nyklippt pojke sitter och gungar på en stol några meter bort. Han beskådar flickan, ser hur hon lägger på mer mascara, slickar sig på fingret och tar bort det som hamnade på ögonlocket.

Alla är bekräftelseknarkare, tänker den brunögda pojken som ännu aldrig legat naken bredvid en tjej. Han som ännu inte känt den syrliga men ack så fina doften från en kvinnas sköte. Han intalar sig själv att han inte är ledsen för det uteblivna underbara.

Han gråter sig till sömns varje natt.

Flickan ser honom inte. Han är osynlig, är en neutral vind som hon varken stör sig på eller hurrar för.

Hon är skolans madrass utan framtid och utan föräldrar. Han är skolans ensamvarg som saknar värme och närhet från vänner. Killar som tjejer.

Människor förstår inte varandras lidanden.