Det är vintern som kyler,
hugger av dig dina händer,
krossar dina tankar,
ger dig sura smil och fötter.

Det är våren som frestar,
leker med dig som en loverboy som
borde dumpats
på en soptipp.

Det är sommaren som dröjer än så länge,
alltid för länge
och du som var i nöd:
vågskvalp,
solsmek,
drulla hem i natten,
utan skor på dina fötter
naken tass på asfalt
du fnittrar när du går
är samlad, lugn när du smiter in
ligger stjärnögd, ostörd i en säng
tänker stora tankar
somnar vackert.
(Det dröjer ännu längre när du tänker så.
Sluta genast, du får dig själv att falna!)

Det är hösten som ger oss alla,
i det rummet,
bottenkänning, ångest, en känsla av vår egen dödlighet.
Du vill inte men kanske borde du..?
Nä. Nejnej, snälla, inte än.

Det är finanskris och som den hatar dig och alla andra!
Float like a butterfly, sting like a bee,
den är Muhammed Ali
du är hans boxboll.

Det är Umeå open som du ville gå på,
men bara en kväll egentligen,
du vill inte leva på russin som frukost
jaja, det blir dubbelfest igen
ingen bot finns alltså ännu för din hosta
inte heller för din börs
men du lever hellre på din själ
än på magen din, den lär kurra,
men,
den får lära sig att veta hut.

Det är pollenkornen som kommer klia
ögon, näsa, hals,
kanske är det lika bra
nu kan du skylla dina tårar
om någon skulle fråga.

Det är örfil och njurslag
på en bana gjord för dans
någonstans
fast nu vinglar alla bara lönevals
kung i baren å de där...
du tar en till
petflasksmixad så att säga,
men du kan ändå njuta
av att bara vara där.

Sedan kommer hösten,
du vill virvla kvar i staden som ett björklöv,
men du är hård och kall som sten
faktiskt
liksom gjuten i betong
tur att du kan lönevalsen än
som du lärde dig
på en bana gjord för dans
någonstans
som du tassat hem från
när endast dina fötter
höll dig kvar på jorden.