Hon tittar på de små med stor ömhet och hennes ögon vandrar sedan vidare och fäster sig med stoltet på de stora som precis är i stånd att ge sig av.
”Glöm inte trösten!” ropar hon efter dem när de går ut genom porten.
”Vad är trösten, mamma”, frågar hennes lilla Engelina.
”Ja, vad är trösten”, upprepar lillebror, Angelo.
”Kom här”, säger hon och klappar på sängen för att visa att de ska sätta sig hos henne ”så ska jag berätta om människorna”.
De små älskar att höra om människorna så de kommer i flygande fläng.

Hon tänker till några ögonblick så börjar hon berätta.

Kommer ni ihåg hur det såg ut när det stormade i höstas?
Alla löven som yrde runt och ni lekte med pappa och försökte fånga dem?
Minns ni? Det var inte så lätt att få tag i dem, de yrde och blåste åt olika håll utan någon riktning. Och snabba var de med. Minns ni?
De små nickade, och mindes.
Jo, ibland så är människornas känslor som löven när det stormar kan man säga.
De yr runt, runt och det är svårt att få tag i dem.
Det kan bero på många saker att de yr runt sådär.
De kan vara glada och upprymda, eller så kan de vara ledsna eller arga. De kan vara annat som orsakar det med, det är lite olika. Det är inte så konstigt och inte farligt heller.

Människorna har ju mycket som det är meningen att de ska göra under sin tid på jorden. De har många saker som de måste lära sig. Viktiga ting, viktig kunskap som de måste tillskansa sig. De måste få erfarenheter, och det är ingen annan än de själva som kan ge dem det. De måste ha känt den själv. Med sina egna känslor. Då vet de precis. Men ibland är det lite svårt att få dem att vilja göra det. Och det beror ofta på att de blivit rädda när känslorna yr. För de vet inte hur de ska göra för att fånga dem, precis som när ni försökte fånga löven. Och då kan det hända att de inte vågar göra någonting, eller mycket lite, och så får de inte sådan erfarenhet som de behöver.

Men om de vet hur de ska göra för att fånga sina känslor, eller för att få dem att sluta yra runt, så brukar det bli bra. Så om de bara vet att det går att fånga dem så är de inte rädda när de yr runt. Förstår ni? Då kan de låta dem yra runt, medans de väntar.
Och då vågar de också göra massa nya saker som kanske gör att känslorna yr runt.

De små trodde att de förstod och nickade.
De hade också tyckt att det var svårt att fånga löven, så de förstod precis.
Men de förstod att man kunde göra det, för deras pappa hade kunnat fångat vilket löv han ville. Både stora och små och röda och gröna. Han var en lövfångarexpert.

Men trösten, då, vad var trösten?

Jo, sa mamma, när man ska fånga känslorna så att de inte yr så där, så är det lite olika hur man ska göra. Dels beror det på vilken känsla som man vill fånga och det är också lite olika för olika personer hur man ska göra. Det är faktiskt inte alls lätt. Och inte alltid som man tror. Ibland kan det vara att de måste promenera, men ibland kan det vara att de måste sova. Ibland behöver de sällskap och prata, och ibland kanske de måste bada. Eller ibland kanske de måste tänka och behöver vara ensamma. Och ibland så måste de se upp för skulden och skammen. Det finns många olika sätt att göra på och var och en måste lära sig hur den ska göra just då.

De där olika sakerna som man kan göra, det är det som kallas trösten.