Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
en iakttagelse av en människa i kris eller sorg..


depression

Depression

Gråten som uteblir, kroppen stelnar i sin egen skulptur.

Ögat finner ingen ro, mörkret har stannat i förstenad skepnad.

Du vandrar obemärkt från rum till rum gör dig osynlig för omgivningen.

Jag vill beröra dig, men är rädd att du inte tar emot

det du allra mest behöver

kärleken.




Fri vers av Karin Rosberg
Läst 601 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2005-09-12 19:55



Bookmark and Share


  Jessi
Själsligt så försvinner man, bara kroppen är kvar... Väldigt fin dikt
2005-09-12

  Myself
kroppen stelnar,ja så är det.fint skrivet av dig.
2005-09-12

    Bodil Sandberg
Såååå starkt du tolkar människans ångest - en ros till dig
2005-09-12

    ej medlem längre
Igenkännande, bra fångat/förklarat!
2005-09-12
  > Nästa text
< Föregående

Karin Rosberg
Karin Rosberg