Ifrån himlen, ifrån solen, ifrån marken där du går.
Ifrån stjärnorna, från månen, ifrån skuggan där du står
går det små, små känslosträngar
som jag varsamt sakta slår
och från jordens alla ängar
känns en doft ifrån ditt hår,
ditt så underbara hår,
å ditt underbara hår.

Som en storm förutan vindar, som en sol förutan sken
sitter jag i rummets tomhet, som är kalla som marmorsten
och jag minns hur du var nära
– hur jag såg på dina ben.
De förförande, linjära
som var lust och som var ren.
Oskuld, det var dina ben.
Dina underbara ben

Som en saga utan ände, som en eld förutan sot
likt en värld förutan sorger, så vänt vacker var din fot.
Denna underbara lilla
med fem tår – en vänlig fot
Hur jag såg på den så stilla
och sen lade mig emot
denna underbara fot.
Denna underbara fot.

Som ett vattenkrus i hettan, som oasens vattenbrunn
ifrån ökenvindens sälta, har du fått din mjuka mun.
Dina läppar är som eldar
men med svalkan i förbund
Jag kan aldrig återgälda
det du gett mig med din mun.
Denna underbara mun.
Denna underbara mun.

Ifrån lyktors alla glöden, ifrån källarklar kristall
ifrån djupen utav haven, ifrån hundens lätta skall
kommer glansen i ditt öga
dom i dunkelhet går vall
ibland himlar, alla höga
och långt bort från tidens kall.
Där syns ögonens kristall.
Dina ögons källkristall.

Ack, du väsen, ack du kära, jag kan inte hjälpa att
jag betogs utav din skepnad, vid en fest en vårlig natt
Ja, jag vet jag inte borde
men du gör mig vild och matt
som ingen annan här på jorden.
– som funnit jag en skatt
Eller lån? Ah, säg en skatt!
Ja ett lån men också skatt.