Jag var femton år och hade huvudet fullt
med undertryckt tonårsrevolt
jag var missförstådd, missanpassad
och bara fulast i världen
(som alla femtonåringar.)
Okysst och bara helt jävla fel
enligt mig

Tänkt för mycket, för länge
knutit knutar, dragit slutsatser
Det finns ingen trygghet i världen, världen är ond
Allt utanför hemmet är förknippat med livrädsla, livsfara
(dödsångest)

En augustidag exploderade mitt hem
och det blev innanför väggarna som tryggheten inte fanns
som ett monster under sängen
som arga steg i trappan
som apati mellan lakanen

hösten flöt förbi,
mitt hem, mitt liv var en gatukorsning
Nedsmutsad med terapi och handläggande
Jag grät mig till sömns
Och dom flyttade in och ut och in och ut och in
och in

Hela sommaren var bara ett skådespel
kalla röster fast de försökte
(De försökte inte ens)
Att gråta var för svaga
jag rätade ut min rygg
till bristningsgränsen
och gick ner tio kilo
av bara farten

Pappa, var tog du vägen?
(Till en vindsvåning någonstans)
Pappa, var tog du vägen?
(Till en trea mitt i innerstan)
Pappa, var tog du vägen?
(Innanför väggarna igen. Du passar inte in här. Snälla, gå)
Pappa, var tog du vägen?
(För sista gången. Tack. Till en lägenhet i vasastan)

Jag kan inte säga det där ordet längre.
Pappa.
Det låter falskt, det skär sig mot gommen, skållar mina stämband

Och hemma blev abstraktare än någonsin
Nej, jag har inget hem
en bostad, men ingenting annat
Ett hem är något mer. En fast punkt,

och jag litar aldrig på någon
då blir punkterna bara rörliga, suddiga.

Mm, den vackraste musiken
Är ljudet av när ytterdörrar slår igen bakom mig

Pappa, var är du nu?
ett kvarter bort säger du, kom och gå som du vill
Jaha
Tror du att det är
så enkelt?
Om jag kunde klippa bandet
skulle jag inte tveka.

Jag är hon som kan le
jag är inte fulast i världen längre

Jag är hon
med ett papper under madrassen
där jag räknar dagarna
tills jag får flytta hemifrån

Förstår du,

att jag i grund och botten

är alldeles ensam?