Jag minns att du frågade om jag trodde på Gud,
och jag svarade att jag bara gör det när jag inte orkar söka svaren själv
och jag bara vill få
ut
ut
ut
alla klaustrofobiska tankar ur mitt huvud
och leva som de dumma människorna som inte tänker så mycket.

Jag minns att du skrattade och sa
att det där var nog fan det bästa svaret du någonsin hört,
och jag kände direkt att du skulle bli en av de där
människorna som jag släpper alldeles för nära inpå alldeles för snabbt,

men trots det blev jag inte rädd.


Jag blev bara så förbannat lycklig att någon förstod.