Flickan hette Neo.
Hon satt på det fallfärdiga taket och tittade ut över en skymningsklädd åker, vilket hon nu länge gjort.
Hennes far, farfars far och farfar hade alla genomlidit uppväxter i den röda träladan under henne.
Faktum var, att det var så många generationer i flickans släkt som levt här vid åkern att den nuvarande generationen började tappa räkningen.
"Att ignorera ett faktum tar inte bort faktumet" viskade flickan för sig själv och började huttra smått av en kall bris som nådde hennes bara armar.
Hon insåg att hon skulle bli kall och stel om hon satt kvar på taket och tog kraft för att resa sig från takpannorna.
När hon då tryckte ifrån med foten gled takpannan under iväg och utan att hon hann tänka befann hon sig plötsligt med fingrarna fastnaglade i stuprännan som gick längs takets kant, med benen hängande fritt i kylan och ett förskräckt hjärta långt upp i halsgropen.
Under detta ögonblick var allt som paralyserat, som fastfruset i ett tidlöst nu. Åkern i ett chocktillstånd, träladan fråntagen sin talan. Allt, förutom de flämtande andetagen från flickans mun som hastigt drogs in och ut med ständiga konturer av ett dimmoln.
Så kom det där tillfället då musklerna tappade kraften, då de fastnaglade fingrarna släppte taget..