Min pappa är död…

hennes röst så liten

sprucken och rädd

utslängd

i den stora tomheten


Barndomens trygga grund

rämnad

raserad

nervtrådar känns

ligger utanpå


Smärtan

förkrossande

förändrar henne

vem är hon

nu…

vem var hon

då…


Något viskar

smeker

hennes våta kind

tilliten till livet

försöker nå in

in i den

sargade själen


Tar av

skorna

tassar så tyst..

besöker

det smärtande svarta


Mörker och ljus

tillåts en stund

vandra tillsammans

på färden


Färden som slutar

i insiktens hamn

hennes pappa är död….

men hon lever….