Det sitter en man på en korgstol i trä.
Mannen är mycket gammal och föräten till sitt yttre, men i hans sinnen är han ung och revolutionär.
Han grubblar över saker som kommer och går - saker som är tillfälliga - med handen över munnen och benen i kors.
En djup rynka kan man se bildas i hans panna. Den är faktiskt ovanligt djup. Man skulle kunna jämföra den med helvetesgapet i Ronja Rövardotter.
Men nu skall jag inte göra det, utan jag skall låta den ovanligt djupa rynkan få vara en ovanligt djup rynka.

Korgstolen befinner sig på ett vallmofält där vallmon inte riktigt har vissnat än.
Små, små droppar faller mjukt över de två objekten.
Det är ett sådant där sensommarregn som bara finns här och nu.

Allt är tyst. Allt är väldigt tyst. Regnet inkluderat. Mannen inkluderad. Korgstolen inkluderad.. Fältet och atmosfären inkluderade.
Vilket får mannen att grubbla över varför det är tyst just nu, varför inte sedan, över varför tystnaden existerar.
Alla svar har frågor, men alla frågor har inte svar, tänker sedan mannen som konfrontation till sina egna tankar.

Tiden flyter på med tystnaden och snart sänker sig ljuset bakom fältets horisont.
Skymningen kryper fram med sina upplösta konturer och diffusa linjer.
Regnet upphör. Plötsligt känner sig mannen oerhört ensam. Han är fortfarande gammal till sitt yttre men i hans sinnen blir han yngre och yngre.
Han är inte en revolutionär längre, han är en pojke på en enslig gata.
Pojken är vilse och ensam och gatan är bara en av alla gator.

Skymningens upplösta konturer blir ett med mörkret och så blir även mannen på korgstolen.
Nu ser han inte längre korgstolens flätor och inte heller sin egen hand.
Allt är mörkt. Allt är väldigt mörkt.

Mannens dammiga rock har sugit åt sig de våta, kalla dropparna och han fryser.
Allt är tillfälligt, tänker mannen, allt är väldigt tillfälligt.